Att älska allt och alla

Man måste inte älska alla. Det går nog helt enkelt inte för det kommer alltid finnas människor i ens närhet eller omgivning som jag av någon anledning inte tycker om.

Ändå drabbas jag av något som jag tror är dåligt samvete när den där kvinnan går på tåget och en smak av något jag ogillar kommer över mig. Hon pendlar liksom jag varje dag men bara mellan Hofors och Falun. Eftersom jag pendlat två år till Falun tidigare har vi setts förut. Jag känner henne inte, har ingen aning om vem hon är, men det är något hos henne som jag skarp ogillar.

Jag har funderat. Vad är det som jag inte gillar hos henne? Är det hennes utseende? Hennes sätt att gå och röra sig? Jag har till och med funderat på om det är något hos henne som påminner om mig. Ni vet det där – det du retar dig på hos andra är där du brister själv. Men jag har inte hittat det. Jo såklart har jag hittat någon likhet, det gör man väl hos alla, men inget jag tycker så illa om att det skapar dessa känslor.

Men så kom jag på det – det är hennes röst! Hennes lite djupa (vilket i och för sig brukar vara något jag gillar) och monotona röst som hörs över hela vagnen i ett entonigt beklagande. För jag hör henne sällan skratta. Oftast har hon en kollega med sig (den där smålänskan) som hon diskuterar dagens vedermödor med. Att hon jobbar inom vården har jag länge förstått. Trodde att hon arbetade som tandsköterska men efter gårdagens diskussion om telefonsvararen på vårdcentralen har jag blivit osäker. Kanske sitter de i samma lokaler.

Förutom hennes monotona ljudande har hon också en annan egenskap som retar mig en aning. Den där när hon ställer sig på perrongen på ett sånt där sätt – beredd att gå på vagnen först och rusar in efter bästa platsen. Som den där gången när det var väldigt fullt på tåget och hon ändå tog upp två platser med alla sina saker och lät människor (jag!) sitta på de nedfällbara extrasätena. Ja hon har också betalt och hon har också jobbat hela dagen men ska bara resa till Hofors vilket är en station medan de finns de som ska resa betydligt längre och som behöver få en chans att kunna få en juste vila på vägen hem.

Visst, jag erkänner att jag varje dag ställer min väska på sätet bredvid mig för att på så sätt hoppas på att få sitta själv. Men, kommer det på många tar jag genast bort den. Jag sätter mig aldrig på sätet ytterst och har jag sällskap sätter jag mig bredvid och inte med ett tomt säte mellan oss som den här damen och hennes kollegor gör. Är de tre – fyra stycken brukar de sätta sig vid ett bord och där alltså uppta sex platser.

Kanske är det mer legalt ändå att reta sig på denna människa som jag faktiskt ser nästan dagligen (beror på vilket tåg jag tar) än på den som jag ser för första gången. Ni vet, den där barnfamiljen som man dömer redan då de kliver på, den där unga tjejen som pratar i mobiltelefonen hela vägen, pensionärstanterna som dukar upp fikakorgen med högljutt fnitter eller den mörkhyade familjen med alla sina tillhörigheter packade i ett antal blåa IKEA-kassar som upptar bagageutrymmet plus all ledig yta som finns vid utgången. Kanske är det som sagt mer legalt att reta sig på någon som jag haft tid på mig att studera under några års tid och som jag tappert försökt att ignorera.

Och ja, jag har övervägt att byta vagn men jag har mina favoritplatser och har jag fått en av dessa är det väldigt svårt att flytta på sig. Alternativet är inte alltid så lockande, så är det. Jag tror dessutom att det är ömsesidigt, tror hon retar sig på mig också av någon anledning.  Kanske för att jag tagit en plats hon ville ha eller kanske för att jag tagit plats i tåget överhuvudtaget.